nu äre...
Ikväll var det jul. En jul med julduken, mormorsljusen, skinkan och potatisgratängen. En liten familj och en farfar. Det var väldigt fint och mysigt men det gjorde också ont. Ont i halsen, sådär som det gör när man bestämmer sig för att hålla inne tårarna. Jag har sett fram emot den här julen så mycket att jag glömt att tänka på vad vi missar. Att åka till norrland ska bli underbart, verkligen. Men farfar ska spendera tiden i Osby. Källaren kommer att stå tom och kall... ingen brasa. Ingen julmusik som hakar upp sig. Stolarna står ensamma och de röda chokladkopparna kommer att vara kvar i skåpet. Farmor är begravd. Död. Jag är inge vidare bra på att hålla tillbaka tårarna när det väl gör ont i halsen... men lika bra är väl det. Viss gråt ska man inte trösta. Viss gråt ska bara få vara där. Usch ja. Jag saknar farmor. Men jag vet att hon har det bra. Julen fortsatte och tårarna frös till is då vi gick ut i de 10 minusgraderna. (!!!?) Väl hemma igen har vi en liten klapputdelning. Undebart. Av pappa fick jag rislyktor (khom loy lyktor) ni vet de "tsunamilyktorna"... som man tänder ett ljus i och skickar upp mot skyn. Otippat och fint!! Sen fick jag Kenyaprylarna som jag själv prutat till mig på marknaderna för att sedan glömma... hehe. coolaste batiktavlan. Mitt rum kommer bli awesome. Lite annat smått och gott godis och en plattång fanns också balnd dagens paket. Yeah. Nu är det jul på riktigt. Imorgon börjar en 1.5 dagars långa resen mot tomteland. Godjul. vi hörs. imorgon? hejdå. <3
